E           A                E 
Han kom med mig när jag drog bort den våren, 
       E           A              E 
som en hund följde han mig tätt i spåren. 
        B            E                A 
Jag var glad åt hans sällskap när jag sökte Guldets land, 
      E       B                E 
men Kristina, guldet blev till sand. 

Vi slet ont, ja, allt gott fick vi försaka. 
Ofta grät han och bad: Ta mig tillbaka! 
Men jag vägrade alltid fast jag tvekade ibland. 
Åh, Kristina, guldet blev till sand 

A        B       A 
Han, som var min kamrat, 
    B           A             Abm   E 
han trodde mitt ord, fast jag redan då 
Abm      C#m         Abm 
såg, att längs denna väg 
      A                E      B 
fanns knappast det jag ville nå. 


Över prärien kom vi till en öken. 
Vi gick vilse och började se spöken. 
Man gör vatten som porlar, när ens huvud står i brand. 
Åh, Kristina, guldet blev till sand. 

Jag, som var hans kamrat, 
jag tog honom över land och hav. 
Ökenvinden har höljt 
ett täcke över hans tysta grav. 

      A         D               A 
Ur en stinkande källa drack han vatten. 
         A             D                 A 
Han blev sjuk och gick bort från mig den natten. 
         E          A                D 
När hans blick hade slocknat då gled klockan ur hans hand 
     A       E                A             
och Kristina guldet blev till sand. 
D   A         E                A 
Åh, Kristina, guldet blev till sand.